För några veckor sedan var jag på en middag anordnad av Timbro, tack Timbro. Där träffade jag Isabella Löwengrip, mer känd under bloggpseudonymen Blondinbella. Jag har ju länge varit en stor kritiker av Ebba von Sydow, jag kan gå så långt som att säga att jag var upphovet till Magnus Betnérs rutin om henne. Med Ebba von Sydow som utgångspunkt har jag kritiserat de ideal unga tjejer matas med och ju fler bloggar med modehysteri, kroppsideal och produkter desto svårare blir normen att eftersträva (och desto viktigare). Mode må vara konst, ett uttryckssätt, en humorhöjare, men unga tjejer, och killar, är känsliga och samtidigt oerhört mottagna i en fas då man möter nya aspekter av livet, då man skapar sina egna mönster och ett förhållningssätt till omvärlden. Kalla det bli vuxen, kalla det att sluta att primärt vara någons barn, att bli en individ. Då tycker jag man ska vara jävligt försiktig med hur man som förebild, må vara självutnämnd eller utav kollektivet utsedd, hanterar dessa.
Men. Här finns dock en skillnad mellan Ebba von Sydow, vars budskap har en ungdomstidning som avsändare, även om hon är moderatorn, och andra tjejer som häver ur sig moderiktiga, och tillika riktade, tips. Ebba har ett helt annat ansvar. Därmed inte sagt att man inte kan, eller får, kritisera bloggare utan en tydlig (och i detta fallet komersiell) avsändare. Jag har kritiserat många, men med olika utgångspunkt och med olika argument som följd.
Blondinbella var en av dessa. Å nu skulle vi ses. Jag tyckte det var jätteintressant att få föra en konversation, ha en direktkommunikation, istället för att agitera på egen arena. Blondinbella är ju egentligen ett fenomen utan liknelse; Sveriges mest lästa blogg, företaget omsätter 5 miljoner, hon har både bloggcoach och 5 anställda som på heltid jobbar med att sälja in annonsplatser och hon går intensivgymnasium för att kunna blogga 8 timmar om dagen. Hon är ett sällsynt fenomen i Sverige, en mutation av affärsrörelse och ung diva a la Ivanka Trump light. Men hon skulle visa sig vara så mycket mer.
Hon berättade för oss att hon startade bloggen för att, som medlem i partiet, bevaka MUF. Som alla dynamiska fenomen har hennes blogg kommit att utvecklas från politiken mot modeskildringar. Men det behöver ju inte vara representativt för personen bakom den. Isabella berättade med en otrolig mognad om en olycklig kärlek några år tidigare och hur hon blev bemött av vuxna runt omkring henne. Jag kom på mig själv med att skämmas över mitt jag från 1997, när jag var i hennes ålder. Jag frågade, utan att vilja förminska hennes blogg och hennes val, varför hon inte skrev om detta. Hon hade genomtänkta och engagerade argument vilket fick mig att nästan förvånad ställa frågan. "Det är inte detta mina läsare vill ha?" blev svaret (jag inte ville ha), "när jag har försökt inflika saker om MUF idag så hör mina läsare av sig och klagar. De vill att jag ska vara den tuggummituggande tjejen i rosa som i detalj beskriver vad jag har på mig". Och då förstod jag den faktiska innebörden av Blondinbella som företag, det är ingen enskild avsändare, det är en kommers, en rörelse.
På ett sätt gör jag henne till offer, lika mycket som jag tidigare sett hennes läsare som offer. Hon vill men kan inte, hon är slav under läsarens preferenser lika mycket som denna är slav under hennes ideal. Samtidigt symboliserar detta så mycket mer; med sitt miniemperium är hon en förebild för både unga och vuxna tjejer som slåss mot de patriarkala strukturerna i affärsvärlden. Hon är tuff, ambitiös och framgångsrik. Precis som Ebba. Det kan man inte ta ifrån dem, de är förebilder med sin drivkraft och symboliserar möjligheter.
Jag hatar att man prånglar ut väskor för 15 000:- till en målgrupp på 17 år. Jag undrar vad en bristningskräm har att göra i en 15 årings toalettskåp eller hur många som behöver hålla franskan flytande för att man tillbringar sommaren på en vingård i Aux en Provence. Jag kommer fortsätta kritisera detta. Men jag har lärt mig att personen bakom industrin inte nödvändigtvis behöver stå modell för sin egen blogg. I mitt tycke är det bara synd att denna tjejen slutar kvällen med att säga: "Det är ok att vara tuggummituggande", precis som om hon kommer på sig själv. Jag tror mig veta att hon hade kunnat tillföra så mycket mer men istället väljer hon att göra sorti genom att försvara sitt varumärke. Det gör mig ledsen, men det lämnar mig inte heller helt utan hopp!
Jag vet att jag har skrivit ensidigt och uteslutande om bloggar av tjejer och för tjejer. Men 1) det finns inga liknande motsvarigheter på killsidan, 2) tjejer har svårare att ta för sig och är mer lättpåverkad eftersom vi är uppfostrade under det paradigm som säger: du måste ha ett utseende för att vara något.
